Direkt efter kyrkoårets fokus på Jesu födelse så kommer en söndag om Jesus dop – och det kristna dopet.

Jesus döptes av Johannes Döparen, som predikade omvändelse och dop för människorna. Många greps av ånger och ville ändra sina liv till det bättre, och lät döpa sig som en bekräftelse på det. Vi läser söndagens evangelietext:

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: »Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.« Jesus svarade: »Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.« Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: »Detta är min älskade son, han är min utvalde.«

Matt 3:13-17 (Bibel 2000 ©Svenska Bibelsällskapet)

Jesus behövde ingen omvändelse, det var därför Johannes protesterade, men hans dop blev ändå en startpunkt på något nytt. Anden, i form av en duva, och rösten, Fadern, bekräftade Jesus som Guds utvalde. Det påminner om hur de vise männen hyllade Jesusbarnet som Herre, och Jesu dop har i likhet med den berättelsen varit ett av de teman som lästs på trettondagen, eller ”epifania”, som betyder uppenbarelse. Gud uppenbaras i Jesus.

Det kristna dopet, som skiljer sig från johannesdopet, har också ett moment av omvändelse, men där ligger också något djupare. Vi läser episteltexten, från Apostlagärningarna:

Till Efesos hade det kommit en jude vid namn Apollos. Han stammade från Alexandria och var en bildad man, väl insatt i skrifterna. Han hade fått kunskap om Herrens väg, och han predikade med glöd och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes-dopet. Denne man uppträdde nu i synagogan och talade frimodigt. När Priscilla och Aquila hade hört honom tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg. När han sedan ville fara över till Achaia uppmuntrade bröderna honom och skrev till lärjungarna där att de skulle ta väl emot honom. I Achaia blev han genom Guds nåd till stor hjälp för de troende, ty han vederlade judarna energiskt, och med stöd av skrifterna bevisade han inför allt folket att Jesus är Messias.
Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos. Där träffade han några lärjungar och frågade dem om de hade fått helig ande när de kom till tro. De svarade: »Vi har inte ens hört att det finns någon helig ande.« – »Vilket dop blev ni då döpta med?« frågade Paulus, och de svarade: »Johannes-dopet.« Paulus sade: »Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.« Då lät de döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Apg 18:24-19:6 (Bibel 2000 ©Svenska Bibelsällskapet)

Det räckte inte med glödande predikningar och djup kunskap, även om det var en bra början. Något fattades ändå. De som kom till tro på Jesus skulle också döpas i ”Jesu namn” eller som vi ofta säger idag, döpas ”till Kristus”. Efter dopet lade man händerna på dem och då fick de del av den heliga Anden.

Vad gjorde då detta för skillnad? Vi kan ha stor kunskap om Bibeln och i den kristna teologin, men det djupaste i den kristna tron är gemenskapen med Jesus Kristus, och den har vi bara genom Anden. Anden är kommunikationsvägen till Gud, Fadern, och den vägen går genom Jesus Kristus. Vi ber till Fadern, genom Sonen (Jesus Kristus), i Anden.

Gemenskapen med Gud ligger inte i vår kunskap eller i våra gärningar, utan i den gemenskap med Kristus som vi har i Anden, och därmed har vi också gemenskap med Gud.

/Tobbe