Vi firar nu första söndagen i fastan. Temat får en ju inte att känna sig upplivad direkt. Eller?

Kanske har du bestämt dig för hur du vill uppmärksamma fastan i år. Har du inte bestämt något sådant så är det inte försent. Om du har det – hur har det gått? Det är lätt hänt att omställningen blivit svajig. Du kanske beslutade dig för något som visade sig vara svårt för dig? Eller också kanske glömskan gjorde att det spårade ur direkt? Det finns dock alla möjligheter att ta upp tråden på nytt. Det är i själva verket en av livets viktiga lärdomar. Som regel är det ingen katastrof att falla, bara man reser sig upp igen. Faran är om man i besvikelsen över att ha misslyckats blir liggande och inte tar sig vidare.

Ordet ”prövning” kanske kan låta stort, men misslyckanden och besvikelser kantar ändå livets väg, precis som framgångar och glädjeämnen. De är inget vi kan slippa ifrån, men vi kan undvika att fastna i grämelse. Vi har Jesus som föredöme men samtidigt vet vi att vi inte kan nå upp till hans fullkomlighet. Vi läser helgens episteltext från Hebréerbrevet:

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Heb 4:14-16 (Bibel 2000)

Nej, vi kan inte nå Jesu nivå av syndfrihet. Samtidigt kan vi lita på att han prövats som vi och kan känna med oss. Vi får klamra oss fast vid honom och resa oss upp och fortsätta den fastans väg som vi har påbörjat.

/Tobbe