Det är ganska tunga och dystra teman under fastans första söndagar. Att bekämpa ondskan. Ingen liten uppgift!

Vari består ondska? Är allt negativt som händer ett uttryck för ondska? Den här veckan har flera saker hänt som gjort mig ledsen. Det har gällt livets villkor, om sjukdom och död, men också hur människor missförstår varandra, eller strävar mot samma mål med olika metoder, eller helt enkelt fungerar olika, och därför väljer konfrontation istället för förståelse gentemot varandra. Är det då en fråga om ondska? Samtidigt ser vi så mycket runt omkring oss av rena våldsdåd och kriminalitet. Är det ondska? Ja, det får man nog säga, samtidigt som den ondskan ofta kan ha sitt ursprung i olyckliga omständigheter på olika sätt. Den som blir förövare har ofta varit offer för omständigheter i ett tidigare skeende. Ondskan är inte lätt att hantera.

Söndagens texter känns svåra att skriva något om utan att fördjupa sig i dem ordentligt. Först har vi den gamla söndagsskoleberättelsen om David och Goliat i 1 Sam 17:40-50. På ett osentimentalt sätt ges en hoppfull beskrivning av hur allt är möjligt om man står på Guds sida. Blodigheten gör dock att man värjer sig lite för berättelsen idag. I Ef 5:1-9 får vi del av riktlinjer för livet på ett sätt så att man undrar hur det är ställt med en själv. Kan jag ha del i Guds rike? Jag har nog både varit självisk och talat tanklöst ibland. Så får vi i Luk 11:14-26 läsa att där en ond ande rensas ut så flyttar snart sju nya, värre in, tillsammans med den gamla. Vad står den texten för? Den går knappast att ta sig an utan att gräva djupt i den, och det är det inte läge för i skrivande stund. Som det ibland kan bli så tar jag min tillflykt till Psaltartexten.

Var och en som fruktar Herren får veta vilken väg han skall välja. Själv får han leva i ro, och hans barn skall ta landet i arv. De som fruktar Herren blir hans förtrogna, hans förbund skall ge dem insikt. Min blick är ständigt fäst på Herren, det är han som löser min fot ur snaran. Vänd dig till mig, var barmhärtig, ty jag är ensam och betryckt. Lindra mitt hjärtas plåga, för mig ut ur mitt trångmål. Tänk på mitt lidande och mitt betryck och förlåt mig alla mina synder. Se på mina fiender – så många de är, så hätska i sitt hat! Rädda mitt liv, befria mig, svik mig inte, jag flyr till dig. Låt oskuld och redlighet bevara mig, ty jag hoppas på dig. O Gud, befria Israel från all dess nöd!

Ps 25:12-22 (Bibel 2000)

I alla frågor om ondskan och hur jag själv står i relation till det onda så får vi vända oss till Gud som är den som kan rädda oss. Att frukta Gud betyder inte att vara rädd för Gud, som om han hotar mig, snarare att vara medveten om att Gud är så mycket större och mäktigare än både mig och alla andra och allt annat, och därmed också har makten att rädda mig från det som hotar mig. Jag kan inte besegra ondskan, men i Guds närhet är jag trygg. Gud har redan besegrat ondskan, trots att den ser ut att härja fritt i vår värld. I ett evighetsperspektiv är kampen avgjord. Ondskan besegrades på ett kors och i en tom grav för 2000 år sedan. I fastan får vi leva i kampen mot ondskan med blicken inställd på påskens seger.

/Tobbe