Fjärde advent är det Maria som står i fokus. Hur är ditt förhållande till Maria?

För några år sedan mötte jag en äldre östeuropeisk man på ett härbärge för tiggare. Vi hade inget gemensamt språk, men lyckades ändå kommunicera med gester och språkgemensamma ord. Han förstod att jag tillhörde den grupp av teologistuderande som kom på besök och jag kunde se på olika symboler han hade med sig att han var kristen. På något sätt lyckades han fråga mig om Maria, och jag lyckades på något sätt förklara att Maria inte hade någon viktig roll i vår trosutövning. Han skakade på huvudet och såg uppriktigt bekymrad ut och jag antar att han tyckte att vi plockat bort en viktig del i den kristna tron.

Motbilden kan vara när vi från protestantiskt håll hör böner från andra kristna som riktas till Maria. Formellt så ber man inte till Maria eller andra helgon, utan man ber om deras förböner, precis som vi ber våra vänner om förböner. I folkfromheten kan det dock lätt låta som om det verkligen är Maria man förväntantar sig ska komma till hjälp.

I ekumeniska relationer mellan olika kyrkor så brukar Maria kunna vara en stötesten, där man tycker att andra sidan antingen slarvar bort Maria eller upphöjer henne alltför mycket. Kanske båda sidor har rätt? Eller fel? Det märkliga(?) är att Gud verkar höra och besvara våra böner oavsett hur vi formulerar och riktar dem. Gud verkar bortse från våra invändningar mot varandras böner, och det ska vi nog vara tacksamma för.

En av världens mest lästa bibeltexter är Marias lovsång, som också är evangelietext denna söndag. Anledningen till att den läses så mycket är att den ingår i vespern, kvällens tidebön, som beds i kloster och kyrkor och hemma av människor över hela världen. Sammanhanget är att den gravida Maria besöker sin likaledes gravida släkting Elisabet. När de möts så sparkar Elisabets barn till av glädje, det barn som vi känner som Johannes Döparen. När hon berättar vad som hände så utbrister Maria:

»Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.«

Luk 1:46-55

”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.” Vad innebär det för oss? För egen del kan jag nog tänka mig att vi i protestantiska kyrkor blivit alltför allergiska mot Maria. Ibland märker man av en väldig överkänslighet när Maria avbildas på ikoner eller tavlor, eller omnämns i sånger och psalmer. Samtidigt vill jag själv inte rikta mina böner varken till Maria eller andra helgon. Då skulle jag hamna i det andra diket, som jag känner det.

När jag läser texterna om Maria så möter jag ett stort föredöme i hur hon så fullkomligt ställer sig till Guds förfogande. Hon låter sig användas av Gud för att föda fram Jesus Kristus. Senare får hon uppleva hur Jesus till synes tar avstånd från henne, eller rättare sagt – han visar att lojaliteten mot såväl Gud som mot andra människor väger lika tungt eller tyngre än lojaliteten med sin egen mor. Ändå är hon med ända till korset – och efter.

Det har sagts att ”Maria pekar på Jesus!” Två misstag man då kan göra är att antingen ignorera henne, eller att helt fokusera hennes pekfinger, så man glömmer vem det pekar på.

/Tobbe