Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten!
Så sjunger vi i en gammal svensk barnvisa. Men tänk så fel den har!

Jag satt på vår altan idag. Solen sken, nästan ingen vind och termometern närmade sig 10°C. En behaglig tidig vårdag med andra ord. Jag njöt som jag vanligtvis brukar göra sådana dagar, men allt var verkligen inte som vanligt. Mitt arbete ser annorlunda ut än det brukar. Församlingarna jag jobbar i har ställt in all verksamhet en tid. Varje eftermiddag ser jag på dagens pressträff om coronaläget. Jag har det skönt på altanen men många inom sjukvården sliter som aldrig förr. Företag varslar eller permitterar sina anställda. Alla över 70 ombeds hålla sig borta från andra människor. Gränser stängs. Städer och länder sätts i karantän. I Kina verkar det värsta ha dragit över, men man har att hantera efterverkningarna av alla åtgärder som sattes in. I stora delar av Europa och USA är det nu som värst, hoppas man i alla fall. De delar av världen som ännu ej drabbats gör sig redo för det som komma skall. Sjukdomen Covid-19, eller det nya coronaviruset, försätter en hel värld i skräck.

Världen känns verkligen inte så stor. För tre månader sedan orsakade ett nytt coronavirus de första fallen av sjukdomen covid-19. Nu har den sjukdomen spridits över hela världen och lamslagit åtskilliga länder. En tredjedel av jordens befolkning sitter i karantän. Jag drabbas. Du drabbas. Alla drabbas. Alla i hela världen drabbas, antingen av sjukdomen eller av skyddsåtgärder som vidtas eller av de ekonomiska följderna. Vi lever i ett skräckscenario.

Samtidigt visar människor solidaritet med varandra. Vi lär oss att pengar inte garanterar lycka. Vi uppfinner nya sätt att visa medmänsklighet. Kyrkan hittar nya vägar att vara kyrka. Uppfinningsrikedom och påhittighet frodas. Människor upptäcker nya värden i livet. Bilden är sannerligen inte entydig. Jag tror att mycket gott och positivt kommer ur denna kris. Också.

Och vårsolen är så skön på vår altan!