Frågan om vad som är meningen med livet har ju många människor brottats med. Jag vill ge några tankar om den frågan utifrån den kristna historien.

Ignatius av Loyola (1491-1556), Jesuitordens grundare, skrev boken ”Andliga övningar” som ligger till grund för mycket retreatverksamhet och andlig vägledning än idag. Under rubriken ”Princip och fundament” skriver Ignatius:

Människan är skapad till att lovprisa, vörda och tjäna Gud vår Herre och därigenom rädda sin själ.
De övriga tingen på jordens yta är skapade för människan och är till för att hjälpa henne att uppnå det mål för vilket hon är skapad.

Från Andliga övningar [23]

När jag såg den texten citeras för några dagar sedan tänkte jag på en av mina absoluta favoritsånger. Den skrevs 1978 och jag kan än idag inte sjunga den utan att rösten brister. Kören börjar ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära” (PoS 336, Sgt 332, SvPs 702). Solveig och jag hade den på vårt bröllop, och den skulle gärna få vara med på min begravning också. Den uttrycker den längtan som bor i min tro.

Som ett tredje ben i denna mening med livet vill jag citera trappistmunken Tomas Merton (1915-1968). Han skriver i andra kapitlet i boken ”Vägen till kontemplation” att ”ett träd prisar Gud först och främst genom att vara ett träd.” (Jag talar över det i ”Den lilla maskvandringen” från i våras.) Samma princip gäller människor, men med ett tillägg. Eftersom vi är skapade till Guds avbild, och även har en fri vilja, så har vi en uppgift i att hitta och välja att vara de som Gud har skapat oss till. Genom att vara just de som Gud har skapat oss till så ärar vi Gud, och det är livets mening. Finner jag Gud så finner jag mig själv, och om jag finner mitt sanna jag så finner jag Gud.

Tobbe Alesand