Idag blir det lite sång, och en reflektion över vårt språk i kyrkan.

Vår lilla Tystberga-kör sjunger sången ”Majestät, konung i evighet” av norrmannen Jan Honningdal. Vi har sjungit den en hel del i församlingen genom åren. När man är van vid kyrkiska så är ju texten ganska självklar, men jag började fundera på vad vi sjunger egentligen, och om det går att förstå för en ovan person?

Majestät, konung i evighet. Vi använder ofta begreppet kung i kristna sånger. Egentligen är det ganska missvisande. En kung i dag är oftast någon som har en fin titel och många representationsuppdrag men väldigt lite makt. Det är verkligen inte det vi menar när vi sjunger. Begreppet kung i kyrkiskan syftar istället på en gammaldags kung som tvärtom har all makt i riket och som har förmåga att hjälpa vem som helst och som man ser upp till. Men alla kungar har ju inte varit goda genom historien, kanske bara en minoritet? I Bibeln finns många exempel på dåliga kungar, så även där skaver bilden. Gud är god! Kung Jesus har makt, är god och står på vår sida.

Du min frälsningsklippa, en säker tillflyktsplats. Vad är en frälsningsklippa? Frälsning betyder räddning, och en klippa är ju något stabilt, fast och oföränderligt. Begreppet finns på några ställen i Bibeln, och då plockar vi gärna upp det i våra sånger. Mest använda bibelstället kanske är i 95:e psalmen, och om du jämför den med sången vi sjunger så ser du ett mönster.

Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord.

PS 95:1-7 (Bibel 2000)

Varje knä ska böjas inför dig. Även om det nog inte är ovanligt att det nigs inför kungligheter så tror jag inte det är så vanligt att man går ner på knä inför kungen. Inför himlens kung är det betydligt vanligare, även om det nog var ännu vanligare förr. Min pappa brukade böja knä i bön vid sängen varje kväll innan han lade sig för natten. Jag använder ofta en bönepall som hjälp för att kunna sitta på knä vid min böneplats. Gud hör oss oavsett om vi sitter eller står, ligger eller går, men det har sin betydelse, inte minst för en själv, att markera sin bön med kroppen på något sätt, till exempel genom att i vördnad gå ner på knä inför den som har skapat jord, hav och himmel. Låt oss sjunga:

Se sången på YouTube

/Tobbe