I morse kände jag mig så märkligt uppspelt. Jag kunde inte förstå varför. Länge har jag känt mig betryckt över världens tillstånd. Krig och politik har fördärvat vår jord, för att citera Evert Taube. Jag har också haft mycket att göra och känt mig splittrad och sliten. Så har ju detta med coronaviruset tillkommit, som lamslår en stor del av världen. Personligen har jag på grund av det, i kombination med förkylning, fått stryka det mesta jag haft inbokat i min kalender en tid framåt.

Kommen så långt i mina funderingar så anar jag källan till min obefogade glädje. Jag har ju fått en oplanerad paus! Omständigheterna har tvingat mig till den rensning som jag inte klarat av på egen hand. Deadlines har försvunnit och jag har fått en hel massa tid fribokad. Jag har kunnat ta tag i saker som jag länge har önskat göra men prioriterat ned därför att annat var så mycket viktigare. På så sätt har bloggen ekumen.se nu kunnat bli verklighet efter att ha legat latent i flera år. Med söners hjälp kunde jag dessutom installera mitt favoritdataspel, SimCity, på nytt. Det var nog tio år sedan sist, men så härligt att fördriva ett antal förkylningstimmar med fiktivt samhällsbyggande.

Det finns en hemlighet här. Eller kanske inte hemlighet, det är nog bara det att vi har så lätt att fylla våra kalendrar med allt viktigt och intressant så att vi slarvar med nödvändiga inslag som vila och avkoppling, trots att vi vet att det är viktigt.

Fastetiden borde vara en tid då vi påminner oss denna sanning. I år har vi, eller i alla fall många av oss, tvingats till att återupptäcka glädjen i en gles kalender. Jo, jag vet, det kan ha ekonomiska komplikationer också, men ofta kan det nog vara positivt även för ekonomin.

Hur har det varit för dig? Har du också känt av den här friheten i att inte vara så uppbokad helt plötsligt?