Nu är den tid på året då vi som församlingar skickar in statistik till respektive samfund. Säger Bibeln något om statistik?

När vi skickar in statistik till samfunden så gäller det främst hur många medlemmar vi har och hur många deltagare som varit med i olika typer av verksamhet. Eftersom vi i Tystberga är med i tre samfund, som vill ha lite olika uppgifter, så kan man känna sig lite trött på statistik, trots att jag egentligen tycker statistik är intressant. Då är det lätt att tänka på hur kung David i

Satan trädde nu upp mot Israel och eggade David att räkna israeliterna. David befallde Joav och officerarna i hären: »Räkna israeliterna från Beer Sheva till Dan och rapportera till mig, så att jag får veta hur många de är.« Joav svarade: »Må Herren göra sitt folk hundra gånger större! Är de inte alla, min herre och konung, dina undersåtar? Men varför begär du en mönstring, herre? Varför dra skuld över Israel?«

Joav måste böja sig för kungens vilja och gav sig av och färdades genom hela Israel. Han kom tillbaka till Jerusalem och redovisade resultatet av mönstringen för David: hela Israel kunde ställa upp 1 100 000 vapenföra män och Juda 470 000 vapenföra män. Men Levi och Benjamin hade han inte mönstrat tillsammans med de andra, ty det som kungen befallde var avskyvärt för Joav. Det som skett väckte Guds misshag, och han straffade Israel. Och David sade till Gud: »Jag har begått en svår synd genom att göra detta. Förlåt din tjänare den orätt han har gjort – det var en stor dårskap.«

1 Krön 21:1-8 (Bibel 2000)

Folkräkning och statistik som ett satans påfund? Utifrån det här bibelordet kan man tro att det är emot Guds vilja att räkna hur många man är. Men det finns motbilder i Bibeln, och många dessutom. Vi möter åtskilliga uppgifter om hur många människor det fanns i olika sammanhang. Jag ger ett exempel från min favoritbok Nehemja, men jag har klippt bort ett långt stycke, för det är i ärlighetens namn ganska tjatigt att läsa…

Detta är de män från vår provins som återvände från deportation och fångenskap. Den babyloniske kungen Nebukadnessar hade fört bort dem, men nu kom de tillbaka till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad. De kom tillsammans med Serubbabel, Jeshua, Nehemja, Asarja, Raamja, Nachamani, Mordokaj, Bilshan, Misperet, Bigvaj, Nechum och Baana. Antalet israelitiska män:Paroshs släkt 2 172, Shefatjas släkt 372, Arachs släkt 652, Pachat Moabs släkt, dvs. Jeshuas och Joavs släkt, 2 818, Elams släkt 1 254, Sattus släkt 845, Sackajs släkt 760, Binnujs släkt 648, Bevajs släkt 628, Asgads släkt 2 322, Adonikams släkt 667, Bigvajs släkt 2 067, Adins släkt 655, Aters, dvs. Hiskias, släkt 98, Hashums släkt 328, Besajs släkt 324, Harifs släkt 112, männen från Givon 95, männen från Betlehem och Netofa 188..

… Hela församlingen bestod av inalles 42 360 personer, förutom deras slavar och slavinnor som var 7 337. Dessutom hade de 200 sångare och sångerskor.

Att läsa sådana listor kan vara enformigt, men det visar också hur viktigt det var med antalen. Många människor kunde säkert känna igen sina förfäder någonstans i listorna och tillsammans var de Guds folk som återvände till Guds stad. Det finns säker mycket dolt bakom antalen också som jag inte kan tolka, men som i den tiden hade stor betydelse. Idag höjer man ju också på ögonbrynen över att de hade slavar, och varför redovisas sångarna som en egen grupp?

Åter till David. Varför var det fel av honom att räkna folket? Det korta svaret är väl att han därmed visade att han satte mer tillit till sin stora här än till att Gud var med dem. Där finns en lärdom för oss. Det är inte fel att räkna och hålla koll på statistiken, men det får inte fresta oss till att bli uppblåsta och tro att vi kan åstadkomma mycket bara för att vi är många, om det är så. Det är bättre att vara få och inse vårt beroende av Gud. och att det är Gud som ger framgången.

/Tobbe