Vi är inne i allhelgonatiden, då vi med tacksamhet och saknad minns människor som betytt mycket för oss, men som inte längre är ibland oss.

När man tittar i en almanacka kan det se lite rörigt ut med de olika benämningarna på allhelgonahelgens dagar. Hur hänger de ihop egentligen, och är det samma dagar över hela världen?

Vi kan börja med den dag som kallas allhelgonadagen. I västkyrkan är det alltid (vad jag vet) den 1 november, och datumet finns belagt sedan minst 1200 år. I Sverige har den funnits i drygt 800 år. Efter reformationen ansågs det inte så passande att uppmärksamma helgon, men 1 november fanns ändå kvar som egen helgdag till år 1772, då man istället lade firandet till söndagen i månadsskiftet. I ortodox tradition firas allhelgonadagen på våren, första söndagen efter pingst.

År 1953 återinfördes helgdagen i Sverige, men lades nu på den lördag som inföll mellan 31/10 och 6/11, och den kom att kallas ”alla helgons dag”. Vanligast i västvärlden är dock att fortfarande fira den egentliga allhelgonadagen, den 1 november. Därför har vi nu i Sverige både allhelgonadagen 1/11, som inte är helgdag och kan vara olika veckodagar, och alla helgons dag, som är en helgdag och alltid på en lördag.

Sedan länge har den 2 november kallats ”alla själars dag”. Man skilde på helgonen och alla andra. I Sverige återinfördes alla själars dag i Evangelieboken år 2002, men nu på söndagen efter alla helgons dag, d.v.s. första söndagen i november.

Dagen före allhelgonadagen, 31 oktober, kallas följaktligen allhelgonaafton, eller på engelska ”all hallows eve”. Därifrån kommer namnet halloween. Halloweenfirandet har dock ingen kyrklig grund, utan har andra rötter. Personligen skulle jag gärna slippa halloween helt, men jag vill i alla fall inte att det ska blandas ihop med allhelgonahelgen. I år kan ju det vara svårt dock, när 31 oktober sammanfaller med alla helgons dag. En del vill placera halloween på fredagen före alla helgons dag. I år kunde ju det vara bra, men annars ser jag helst att det läggs så långt från helgen som möjligt. Eller helst inte alls… Och det är ju ingen officiell dag i Sverige, lika lite som black friday eller något annat kommersiellt påhitt.

Numera är det ju vanligt att tända ljus på nära och käras gravar denna helg. Det är också en relativt ny sed i Sverige, som blivit väldigt spridd de senaste decennierna. I mitt tycke är det en betydligt mer tilltalande traditionsimport än halloween. Den lyfter fram helgens karaktär av att stilla sig och i tacksamhet minnas dem som gått före.

Vi vet alla hur det är att mista släktingar och nära vänner. Behovet finns att stanna upp ibland och minnas. Känslan är kluven. Å ena sidan finns sorgen och saknaden, som kanske aldrig försvinner, men ändå dämpas med tiden. Å andra sidan finns tacksamheten över det man upplevt tillsammans och man kan glädja sig över minnena. I färskt minne finns vår medlem Ragnar i Trosalundskyrkan, som vi har parentation för i nattvardsgudstjänsten nu på söndag. I Frikyrkan Tystberga har vi ingen gudstjänst denna helg, men vi minns ändå vår tidigare medlem Palle som nyligen lämnat oss.

Ett bärande motiv i kristendomen är hoppet om att vi åter ska få mötas. Den jordiska döden är inte slutet. Vi lever ett evigt liv, och ser fram mot att få mötas på nytt. Hur denna återförening kommer att gestalta sig kan vi knappast ana, men vi har ett levande hopp om att alla som levt i tron fortfarande lever inför Gud. Jesus är tydlig med det i Lukasevangeliet:

³⁷Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. ³⁸Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.«

Luk 20:37-38

När vi befinner oss mitt i saknaden, får vi med tacksamhet glädjas åt det som var, och med förväntan se fram mot det som kommer.