Sjätte söndagen i påsktiden är av tradition ”bönsöndagen”. Vad har vi att säga om bön?

Nyligen fick jag en fråga om uteblivna bönesvar, vilket gav anledning till reflektion. Vi läser ”Be, så ska ni få” i Matt 7:7, men vår erfarenhet säger att vi inte får allt vi ber om. Dagens text är på samma tema. Vi läser evangelietexten enligt Lukas:

Jesus gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: »I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’« Och Herren sade: »Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?«

Luk 18:1-8 (Bibel 2000)

Änkan bad om det hon hade rätt till. Hon bad inte om några extra förmåner, utan just det hon hade rätt till, det hon behövde för att kunna leva i ett samhälle där änkor annars skulle hade svårt att försörja sig. Jesus berättar inte en specifik händelse ur livet, utan en liknelse. De som lyssnar har en viss förförståelse, t.ex. att Bibeln, d.v.s. Gamla testamentet ofta talar om att värna änkor och andra utsatta grupper. Vi måste värna om varandra, och ibland kan det behövas tjat gentemot den som inte tar sitt ansvar på den punkten. I liknelsen ger den trilskande domaren med sig till Slut. Gud, som är god, är mer villig att ge oss det vi har rätt till.

Men vad är det vi har rätt till? Ibland tror jag vi övertolkar Jesu ord om bön så att vi förväntar oss få det vi önskar oss, snarare än det vi behöver. Vad är det då vi behöver? I bönen ”Vår fader” ber vi ”Ge oss idag det bröd vi behöver”. Brödet kan här stå för alla våra basala behov, men jag tänker att det också handlar om livets bröd, d.v.s. Kristus själv. I bönen har vi gemenskap med Kristus, med Gud. Den gemenskapen tror jag är det högsta syftet med vår bön – Gudsgemenskapen.

Bilden av Gud som vår förälder tror jag ger en bra förståelse av bön. Som en bra förälder ger man inte sina barn allt de önskar sig. Det skulle dels göra dem odrägliga, men vi skulle då också ge dem många saker som vi vet inte är bra. Som förälder vill man ge dem bra saker, precis som Gud vill ge oss det som är bra. Men sedan finns ju även det som inte är nödvändigt men som ger lite guldkant på tillvaron. Kan man be om sådant? Som förälder ser man ju gärna att barnen är ärliga i sina önskningar, och är det inte något dåligt så ger man gärna det, även om det inte gäller något uttalat nyttigt. Därför kan vi vara frimodiga i våra böner. Gud vill ha vår ärlighet. Men vi ska vara medvetna om att vi inte får allt, vilket ju också är vår erfarenhet.

Men ärligt talat så finns det ju mycket vi ber för där vi inte upplever något positivt bönesvar. Vi ber för sjuka och människor som har det svårt. Vi kanske inte kan göra något annat än att be i många lägen. Trots våra böner så blir det många gånger fel i våra ögon. Varför? Jag har inget bra svar utöver det jag skrivit ovan, men jag är säker på att bönen inte har varit bortkastad. Vi har kommit till Gud och haft gemenskap med honom, det som är grundsyftet med bönen som jag ser det. Gud ger, även om vi inte får det vi ber om. Gud ger, men det är inte alltid vi ser vad vi får.

/Tobbe