Jag fortsätter idag med några tankar runt bönen ”Vår Fader”

Sättet på vilket vi använder Herrens bön varierar mycket i våra kyrkor. Jag är uppväxt i en pingstförsamling där vi sällan bad Fader vår som specifik bön, och det är nog inte heller idag en självklarhet i de församlingar jag tjänar, även om det är mycket vanligare nu. Det motsatta råder i Svenska kyrkan och de andra äldre kyrkorna, där Vår Fader är en närmast omistlig del av gudstjänsten. Hur har det blivit så olika?

Nu har jag inte forskat i ämnet, men jag tänker att det mycket handlar om en kulturskillnad beroende på hur fastställd liturgi man använder. I kyrkor med en tydlig liturgi har man ofta skrivna böner och då är det naturligt att använda Vår fader som en återkommande bön, man följer ju bokstavligen vad Jesus sa, ”Så ska ni be”.

Men varför är det inte lika självklart i flertalet frikyrkor? Antagligen för att det traditionellt funnits en tveksamhet inför skrivna böner. Det vanliga är att man ber fritt ur hjärtat för att man tycker det känns mer äkta. Men är inte det att strunta i Jesu ord att ”så skall ni be”? Nej, det tycker jag inte. Ofta kallas denna bön för ”mönsterbönen”, och det kan ju styrkas av att de båda versionerna i Matteus och Lukas har lite olika lydelse men ändå i stort samma innehåll.

Hur ska man då använda – eller inte använda – ”Vår Fader”? I min mening finns det två diken man kan trampa ner i. Det ena är om man använder ”Vår Fader” som en skriven bön utan att tänka på dess innehåll. Det andra är att se bönen som en mönsterbön, och sedan inte följa det mönstret. Jag har absolut trampat i båda dikena, och det kanske vi alla har. Men dikena är inte särskilt djupa. Att ibland be med i Vår Fader utan att tänka på innehållet är knappast någon synd. I själva verket har upprepningen i sig ett värde för att fästa bönens ord i mitt hjärta. Likaså tror jag inte vi behöver stämma av varje bön vi ber med mönsterbönen för att be rätt. Gud vill att vi ska vara ärliga och inte censurera oss, så be utifrån ditt hjärta.

Hur ska vi då landa? Jag tycker det är utmärkt att be Herrens bön varje dag och i varje gudstjänst. Bönen i sig lär mig att be, i synnerhet när min tanke är med i bönen. Det är också utmärkt att reflektera över hur jag brukar be. Börjar jag med att upphöja Gud, likt ”Låt ditt namn bli helgat” eller börjar jag med min önskelista? Det handlar om vem jag sätter först. Vi kan sedan fortsätta genom ”Vår Fader” och jämföra vår egen bön mot den. Finns det en samklang, eller skiljer det sig åt? På så vis kan vi reflektera över vår bön och Herrens bön och samtala med Gud om det vi upptäcker och låta Vår Fader bli alltmer levande för oss.

Tobbe